|
BFJE = Benign Familial Juvenile Epilepsy
S.k "Juvenil Epilepsi" eller "Skakvalpar" eller "Shaking puppies"
|
Hos rasen Lagotto Romagnolo finns ett fenomen som bland uppfödare länge kallats "skak- valpar". Detta innebär att Lagotto-valpar ur vissa kullar börjat skaka i epilepsi-liknande anfall från ca 4-5 veckors ålder som sedan verkar växa bort. Oftast är symptomen helt borta vid 8 veckors ålder, men det kan även vara valpar som får en permanent svaghet i bakkroppen eller anfall som fortsätter efter 8 veckors ålder eller t.om uppkommer när valpen är äldre. Detta är dock mycket ovanligt. Ingen har vetat vad detta beror på men man har sett att vissa linjer har drabbats oftare än andra.
Maj 2008 överraskade Helsingfors Universitet "Lagotto-världen" med att de lyckats hitta "skakvalps"-mutationen efter flera års forskning, eller Benign Familjär Juvenil Epilepsi (BFJE) som den egentligen heter. Då hade jag redan tagit en valpkull på Anja (Bonbons L R Sonja di Domino) som i september 2008 testades och visade sig ha dubbel uppsättning av mutationen (++), dvs hon hade varit sjuk i BFJE. Turligt nog var pappan Lapinlumon Diamante, helt fri från denna mutation (--), så ingen av valparna var sjuka. Däremot kommer samtliga valpar i denna kull vara bärare av 1 mutation (+-) i sitt DNA, så de kommer i sin tur bara kunna paras med en hund som är helt fri från denna mutation. För att bredda avelsbasen i rasen är det viktigt att använda även bärare +- i avel, men att para bäraren med en frisk -- individ.
Observera att en Lagotto som är bärare av BFJE-mutationen (heterozygote carrier) +- har aldrig någonsin varit eller kommer aldrig att bli sjuk i juvenil epilepsi.
Jag själv har aldrig haft skakvalpar med synliga symptom, men det kan finnas dolt som på Anja. Jag såg Anja första gången när hon var 6 veckor och hämtade hem henne när hon var 8 veckor och hon har aldrig visat några synliga juvenil epilepsi-symptom... Oftast försvinner symptomen helt även på de valpar som varit svårt sjuka och de lever i allmänhet ett normallångt liv utan fler hälsoproblem än Lagotto utan denna genmutation. Däremot är det viktigt för alla uppfödare att undvika att föra denna mutation vidare (dvs ej använda dubbla anlagsbärare, eller homozygota individer i avel) för att göra rasen friskare på längre sikt, eftersom forskarna ännu inte vet om dessa mutationer ger fler missbildningar på valparna eller högre mortalitet.
För att komma till bukt med detta syndrom hos rasen är det bra om alla som vill avla på sin Lagotto, att testa dem, genom att skicka ett blodprov till Helsingfors, Finland. Se länkar & engelsk text nedan hur man tolkar resultatet samt testar. Ni som vill veta i detalj hur man testar, är välkomna att kontakta mig.
Länk till forskningsrapporten: http://www.koirangeenit.fi/dmdocuments/lagottojuttu.pdf
Info på svenska:
http://www.koirangeenit.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=33&Itemid=42
Info om labbet i Helsingfors, Finland som utför testerna:
http://www.canigen.com/english_pages/
Nedan är ett utdrag från provsvaret och hur det tolkas:
The interpretation of the result:
In Lagotto Romagnolo breed the susceptibility to juvenile epilepsy is inherited in autosomal recessive fashion.This means that a dog can have three different genetical statuses concerning the epilepsy mutation
NORMAL = no epilepsy mutation and therefore no predisposition to juvenile epilepsy
CARRIER (HETEROZYGOTE) = Heterozygote towards the epilepsy gene so only the other chromosome carries the mutation.A heterozygote does not develop epilepsy but can transfer the gene defect approximately to 50% of its. Carriers can be used in breeding but should only be mated with normal individuals.
CARRIER(HOMOZYGOTE)= Homozygote towards the epilepsy gene (both of the chromosomes carry the mutation).A homozygote has an increased risk of developing juvenile epilepsy. Homozygote carriers should not be used in breeding because all of its offsprings will be either heterozygote or homozygote carriers.
Puppies that have an increased risk of developing juvenile epilepsy can be born if both parents are heterozygotes. The probability of having affected puppies in that case is approximately 25%. If one parent is heterozygote and the other homozygote the probability of having affected puppies is 50%. If both parents are homozygote only affected puppies will be born. |
|
|
Följande är utdrag ur Svenska Lagotto Romagnoloklubbens text:
(Länk till hemsida: http://www.lagotto.org)
Information om Benign Familjär Juvenil Epilepsi hos Lagotto Romagnolo
Texten är granskad av SKK:s Avelssekretariat och Agronom Katarina Ferm, SLU.
|
Några inledande ord från SLU & SKK
Ur DNA-gruppens mötesprotokoll juni 2008:
"DNA-gruppen anser att rasklubben bör informera om att det finns ett test för sjukdomen, men man konstaterar samtidigt att ingen anlednings finns att uppförstora problematiken. Sjukdomen kan inte anses som en allvarlig funktionsnedsättning och kräver därmed inga dramatiska åtgärder. Naturligtvis bör genen ändå spridas så lite som möjligt i populationen. Information om sjukdomen bör läggas in i RAS. SKK känner inga tveksamheter avseende validering av laboratoriet och test". |
Benign Familjär Juvenil Epilepsi
Upptäckten om Benign Familjär Juvenil Epilepsi var publicerad i tidskriften Journal of Veterinary Internal Medicine 2007; 21:464-471. I april 2008 offentliggjordes så nyheten att man i Finland funnit genen för den sjukdom, som vi i Sverige tidigare allmänt kallade för ”skakvalpar” eller ”vingelvalpar”. Sjukdomen omnämns nu som Benign Familjär Juvenil Epilepsi (fritt översatt till godartad ärftlig ungdomsepilepsi), och drabbar valpar oftast i åldern 5-9 veckor.
Vanligtvis uppvisar drabbade valpar symtom såsom vinglighet, rörelsestörningar men även olika sorters kramper, som kan pågå från några sekunder till någon minut. Däremellan verkar valparna vara helt friska och utan problem. Det är fastslaget att störningarna finns i lillhjärnan. Vanligtvis upphör symtomen vid ca. 13 veckors ålder.
Genom åren har enstaka fall av valpar med skaksymtom inrapporterats och särskilt under 2008, sedan genen hittats, har flera fall kommit till klubbens kännedom.
Autosomal enkel recessiv nedärvning
Genen överförs genom autosomal enkel recessiv nedärvning. Autosomal innebär att genen inte är kopplad till någon könsgen, utan kan drabba både hanar och tikar. Med en recessiv nedärvning menas att anlaget är vikande, det vill säga att endast ett sjukdomsanlag inte gör hunden sjuk.
Enligt Mendels genetiska lagar för enkel recessiv nedärvning, ger en anlagsbärare i kombination med en fri statistiskt sett 50 % fria, respektive 50 % anlagsbärare, men observera att det är slumpen som avgör hur fördelningen i varje specifik kull blir. Två fria föräldrar ger endast fria avkommor. Alla avkommor till en affekterad hund blir dock, beroende av kombinationen, alltid minst anlagsbärare.
En anlagsbärare kan aldrig bli sjuk i Juvenil Epilepsi. Det krävs att anlaget kommer från båda föräldrarna för att en individ ska kunna bli sjuk (genetiskt affekterad). Hundar som är anlagsbärare behöver därför inte uteslutas, utan kan användas i aveln, men då paras med en fri.
Vilka hundar bör testas?
Det som tidigare har bestått av rykten och gissningar kan man nu genom ett enkelt blodprov, som analyseras vid laboratoriet Canigen i Helsingfors, Finland, få direkt vetskap om. Man får veta om hunden är fri, anlagsbärare eller genetiskt affekterad. Provet kan tas när som helst under hundens levnad, och resultatet är livslångt. För närvarande anser de sakkunniga inte Juvenil Epilepsi vara en allvarlig åkomma. Men ingen vet idag huruvida andra svårare sjukdomar kan tänkas vara bunden till genen. Rekommendationen från SKK är därför, enligt de nya Grundreglerna för DNA-tester, att testa hundar som avses användas i avel. Målet är att inga affekterade valpar ska födas. Se SKK:s Grundregler för DNA-tester i rutan nedan.
|
Ur SKK:s webskrift "DNA-tester":
Använd remiss från SKK så att det är säkerställt att det är veterinär som tagit blodprovet och skickat det till aktuellt laboratorium, samt att hundens id är kontrollerad. SKK godkänner enbart resultat från blodprov (ej cheek-swab, salivprov eller från hårprov).
Du är enligt SKK:s regelverk skyldig att informera om resultaten (grundregel 3:2 "att alltid lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter om sina hundar och sin uppfödarverksamhet"). Du är skyldig att ta hänsyn till resultatet i dina avelsbeslut oavsett om central registrering sker och resultatet därmed blir offentligt.
SKK:s Grundregler vid DNA-test
I SKK:s Grundregler, från och med 2009, finns en särskild punkt gällande DNA. Det åligger varje medlem, enligt grundregel 2:5, i SKK-organisationen:
"att inte använda hund i avel som vid DNA-test visat sig vara bärare av dubbla anlag för allvarlig sjukdom med recessiv nedärvning. Hund som visat sig vara bärare av enkelt anlag för allvarlig sjukdom med recessiv nedärvning får användas i avel, men endast i kombination med genetiskt/hereditärt friförklarad hund och under förutsättning att detta inte står i strid med gällande hälsoprogram".
Ovanstående innebär att det alltid strider mot SKK:s Grundregler att i avel använda genetisk affekterad (affected) hund, det vill säga hund som har eller riskerar att utveckla allvarlig sjukdom. Det är inte heller tillåtet att para två anlagsbärare (carrier) med varandra. |
Vill du DNA-testa din hund för BFJE?
Så här går du tillväga:
1. Skriv ut blanketten här, »http://www.koirangeenit.fi/files/Blankett_blodprov.doc, som både du och veterinären ska fylla i. På blanketten ställs dessutom ett antal frågor som inte direkt berör den juvenila epilepsin, men som ger forskarna värdefull information.
2. I nuläget finns inget beslut huruvida provsvaren ska registreras och offentliggöras hos SKK. Förutsättningarna för att det i framtiden ska kunna bli möjligt är att en ifylld remiss från SKK medföljer provet till laboratoriet. »Här hittar du remissen som både du och veterinären ska fylla i.
3. Provet tas och sänds in av veterinär. Anvisningar om provtagningen, samt adressen till laboratoriet finns på blanketten. Provet bör tas och sändas i början av veckan (mån-tis) för att nå laboratoriet före helgen. I annat fall måste provet förvaras i kyl tills det sänds.
4. Om du på blanketten anger din e-postadress, får du en elektronisk faktura. När du har betalat (för närvarande är kostnaden 85 € per hund) får du så småningom resultatet i brevlådan.
Laboratoriet har fått stort gensvar på testet, och arbetsbelastningen är hög. Skicka därför ditt prov i god tid före eventuell parning.
På nedanstående länkar finns mer information om BFJE
» Forskningsrapporten
» Genetiska studier på hundraser i Finland
» HT Diagnostics, laboratoriet som utför testet
» Artikel av Karin Sundström, publicerad 2008-04-23, i finska tidningen Vasabladet
» Här kan du ta del av resultat som andra lagottoägare runt om i Europa valt att offentliggöra
Vill du att din hunds resultat ska finnas med på ovan nämnda lista, ta kontakt med SLRK:s Avelskommitté »ak@lagotto.org
Artiklar:
Juvenil Epilepsi hos Lagotto
Artikel publicerad i Finska Lagottoklubbens tidning Lagotto, nr 3/2008
Text: Tarja Jokinen, Hannes Lohi, Eija Seppälä
Översättning till svenska: Kiia Holst, Finska Lagottoklubbens AK, Artikeln är publicerad i Finska Lagottoklubbens medlemstidning Lagotto nr 3/2008.
Det har konstaterats en så kallad Juvenil Epilepsi hos lagottovalpar. Anfallen börjar vid 5-9 veckors ålder och slutar vid 7-13 veckor.
Symptomen varierar från en valp till en annan, så att någon kan ha flera anfallsepisoder om dagen, medan en annan valp kan klara sig med att ha ett anfall i veckan. Det förekommer även valpar, där uppfödaren observerat bara ett enda skakanfall. Även anfallens grad varierar. Under anfallet kan valpen vara vid fullt medvetande eller ha en nedsatt medvetandegrad. Allt som oftast skakar hela valpens kropp. Valpen kan även klara av att röra sig under anfallet. De valpar som har många anfall kan även ha onormala symptom mellan anfallen, så som ataxi, det vill säga koordineringssvårigheter eller med andra ord, valpen verkar vara berusad.
Genfelet som förorsakar Juvenil Epilepsi hittades genom att jämföra DNA hos friska och affekterade kullsyskon. Eftersom genfelet är upptäckt, kan man kartlägga fria, affekterade och anlagsbärare. Vi har att göra med en recessivt nedärvd sjukdom, dvs. en affekterad individ har två defekta genkopior eller alleler. En anlagsbärare har ärvt en normal allel från den ena föräldern och en defekt allel från den andra.
En epilepsipatient har en nedsatt tröskel för anfall. Hundar vars anfallströskel är nedsatt, får lättare epilepsianfall. Det här genfelet vi nu har funnit, nedsätter klart lagottovalpens anfallströskel då hunden har två defekta genkopior. Så gott som alla hundar som deltog i forskningen, som har rapporterats ha haft skakanfall, har också fått ett gentestsvar som affekterad. I början av oktober har 518 lagotto blivit testade med gentestet. (377 har testats av forskningsgruppen och 141 har testats av HT Diagnostics, som erbjuder ett kommersiellt test). Av dessa fick 323 hundar (62%) testsvaret fri, 141 hundar (27%) fick testsvaret anlagsbärare och de kvarstående 54 hundarna (10%) befanns affekterade.
Enligt vår genforskning nedärvs lagottos Juvenila Epilepsi recessivt, och skakande valpar är på grund av sin genotyp affekterade (homozygoter för allelen som förorsakar affekten). Men som i all forskning, så finns det även i denna forskning undantag, och dessa undantag är under fortsatt forskning.
Vi har, så här långt, upptäckt fem fall som avviker. Det finns valpar som enlig sin genotyp är affekterade, men som aldrig har skakat. Det finns några valpar som enligt sin genotyp inte borde skaka, men som trots detta har haft anfall. Dessa undantag är ytterst intressanta och kräver fortsatt forskning, och de är som bäst under analys. Dessa undantag kan ha flera förklaringar. Genfelet nedsätter tröskeln för anfall, men alla affekterade valpar skakar nödvändigtvis inte. Dessutom ska vi minnas att Juvenila Epilepsins anfall varierar kraftigt, och anfallen kan vara så små att de förblir oupptäckta även av den mest uppmärksamma ägare. Hunden kan då uppfattas som frisk, fastän den har denna epilepsiform.
Skakande valpar som inte har mutationen, eller är enbart anlagsbärare, kan även få anfall av andra orsaker. I epilepsihistorien känner vi till en hel del icke-genetiska orsaker som förorsakar ett anfall, t ex. ämnesomsättningsrubbningar, infektioner mm. Det är även möjligt att det i rasen finns ännu fler olika typer av Juvenil Epilepsi, i vars bakgrund ligger helt andra gener. Således ska alla undantag kartläggas och undersökas på nytt. Trots dessa få avvikelser, finns det ingen orsak att ändra åsikt om hur Juvenil Epilepsi nedärvs, och hur avelsstrategin bedrivs. Ett nytt gentest framöver kan hjälpa till att klara upp och separera även dessa andra skakande individer i rasen.
Lagotto har även anfall som vuxna, och här förekommer det oftast som skakningar i huvudet. Dessa vuxna lagotto har inte haft den Juvenila Epilepsimutationen. Endast ett undantag har påträffats där den Juvenila mutationen funnits. Således har hundar med den vuxna epilepsin inte samma genfel som de med Juvenil Epilepsi. Om vi får tillräckligt med provsvar av vuxen epilepsiform, kan vi försöka identifiera även genfelet för detta.
Hur kan man dra nytta av gentestet i lagottoaveln? Det är viktigt att komma ihåg att en alltför hård gallring leder till att avelsbasen minskar mer än nödvändigt, och andra genetiska sjukdomar ökar. Anlagsbärare bör användas i avel. I en kombination av anlagsbärare och fri, finns det ingen fara för att få valpar med dubbla defekta genkopior. Hundar som enligt gentestet är affekterade har en större risk att få skakanfall, men i vuxen ålder har inget avvikande i dessa hundar upptäckts.
Forskningen går vidare, och telefonintervjuer med ägare till affekterade hundar fortgår. Således kommer symptombilden av dessa hundar att klarna. Vi har som avsikt att intervjua alla ägare med en affekterad hund. Vi önskar även att uppfödare och ägare tar kontakt med oss om det uppkommer onormala neurologiska symptom hos era hundar.
Tarja Jokinen, Veterinär, Neurologiska avdelningen, Universitetets djursjukhus, tel: +358 500 575 763 »tarja.jokinen@helsinki.fi
Hannes Lohi, Professor, Hundgenetiska forskningsgruppen, Helsingfors Universitet
Eija Seppälä, forskningsdoktor, Hundgenetiska forskningsgruppen, Helsingfors Universitet, www.koirageenit.fi
Artikel publicerad i Lagotto-Nytt innan BFJE-testet fanns:
"Vingelvalpar", finns det?
Artikel ur Lagotto Nytt nr 3/2007
Jag har nu haft min första Lagottokull (min 18:e valpkull). Smulan, mamman, har varit otroligt duktig. Första veckorna var det bara att njuta, Smulan gjorde jobbet.
Vid drygt 5 veckors ålder började en av valparna att vingla/skaka. Jag hade sett en syster till Smulan ha liknande symtom, samt hört talas om vingelvalpar. Inget att bry sig om alltså, det går över… Nästa valp började ett par dagar senare, sedan ytterligare en och inom en vecka hade 4 av 7 valpar symtom. Då var jag hysterisk! Tack alla som då orkade lyssna på mig!
Symtomen var ostadiga rörelser främst i bakpartiet. De gav ett lite berusat intryck vilket inte verkade genera dem nämnvärt. Däremot hade de också små "anfall". Jag liknar dom vid mini EP-anfall. Valparna blev liggande, gnydde och kunde inte styra sina rörelser. När jag tog upp dem tystnade de direkt och blev lugnare. Sedan har det tagit allt ifrån några sekunder till minuter innan dom slappnade av. Då fick jag en puss och de var redo för lek igen.
Den valp som drabbades sist, fick väldigt lindriga symtom och verkade helt okej efter ett dygn medan den förste, Musse, höll på i 5 veckor.
På veterinärbesiktningen vid 7 veckors ålder visade endast de två först insjuknande valparna symtom. Båda hade försvagade bakbensreflexer, vingliga rörelser och Musse hade också underutvecklad bakbensmuskulatur. Båda var också tunnare än övriga valpar.
På nästa besiktning, vid 9 veckors ålder, var rörelserna nästan normala. Hela kullen fick vara ute mycket för att kunna träna balans och koordination (klättra, hoppa, gräva mm). Vid 11 veckor var symtomen helt borta. Musse var fortfarande lite tunnare men på god väg framåt!
Min veterinär, Mikael Nordström, hittade en undersökning gjord i England på Lagotto, som beskrev symtomen exakt som jag hade gjort. Slutledningen från den undersökningen var att det är lillhjärnan som på drabbade valpar är sen i utvecklingen, men att problemet i de flesta fall växer bort. Troligen beror det här på ett recessivt anlag hos både föräldrarna. För mig var det väldigt skönt att få en trolig förklaring på problemen.
Hur kommer vi till rätta med problemet? Jag kommer, så småningom, att para Smulan igen men kommer då att leta efter en hane som inte har problemet med sig. Hur hittar jag honom?
Upp
|
|
